Hej på er!
Jag har ju inte skrivit något inlägg om våran flytt, jag har bara skrivit att vi har flyttat inte så mycket tankar runtikring.
Det är en sån mäktig känsla att få bo själv med den man älskar, man får dela sin vardag på ett helt annat sätt än tidigare, nu spelar det ingen roll om han är borta en lördagkväll för han kommer ändå komma hem och sova med mig. Det är ju lite speciellt för oss, då vi har bott på distans under 1,5 år så då blev man uppbokad varje helg och vi såg till att umgås till det yttersta när vi väl sågs. Det känslan ligger kvar hos oss båda, vi umgås nog kanske för mycket, vi vågar inte riktigt släppa taget och göra saker ensamma en kväll. Det är ju ingenting konstigt med det heller men det kommer nog med tiden skulle jag tro. Det låter kanske konstigt men nu gillar jag att storhandla, när vi gör det tillsammans, då inser man ytterligare en gång att vi faktiskt delar vår vardag och vi kan äta precis vad vi vill, vi kan göra vad vi vill, vi kan städa hur ofta eller hur sällan vi vill. Allt som har med lägenheten att göra delar vi på och jag känner att vi har kommit varandra mycket närmare när vi får dela vår vardag med varandra, man får se alla sidor av varandra, man får lära sig den andras fel och brister. Trots att vi varit tillsammans i snart 2 år så lär man känna varandra på ett helt annat sätt när man flyttar ihop och jag älskar det. Jag kan tänka mig att det kan vara läskigt för de som har svårt att öppna upp sig för andra eftersom man blir så sårbar, man visar vem man är i alla stunder.
Det här med att komma hem till familjen känns jättekonstigt. Jag känner mig såklart väldigt välkommen där hemma så som det alltid har varit. Men när jag kommer in i mitt gamla rum och ser hur tomt det är så får jag tillbaka alla minnen som jag har haft där hemma, det känns nästan som att jag själv har gått bort. Det är svårt att beskriva men jag blir sorgsen samtidigt som jag tycker att det känns skönt att bo med Joel så går det inte att komma ifrån att det är lite jobbigt och sorgligt att flytta hemifrån.
En väldigt postiv sak är att när jag väl kommer hem så blir det mycket mer speciellt och vi i familjen tar vara på tiden som alridg förr, precis som när jag och Joel bodde på distans för nu bor jag ju faktiskt på distans från min familj. Vi systrar bråkar inte lika mycket där hemma och man vill passa på att kramas och prata så mycket man kan.
Jag är glad att jag bor tillsammans med Joel och det är ingenting jag orkar. Man får bara komma ihåg att det faktiskt är tillåtet att sakna mamma och pappa ibland, man får låta sig själv sakna.
