Sometimes it all gets a little too much

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja detta inlägg eller egentligen ens varför jag skriver det. Jag vill väl egentligen bara förklara för er varför jag vart så frånvarande och när jag väl har varit närvarande så har jag inte varit det på det sättet som jag vill. Jag vill sprida en positiv energi och jag vill känna glädje när jag bloggar. Jag vill längta till jag ska blogga nästa gång och jag vill känna att jag har skrivit ett bra inlägg när jag väl har skrivit det. Det har jag inte gjort. 

Som många av er redan vet så ska jag opereras för andra gången inom ett år nu om 6 dagar. De flesta i min omgivning säger till mig att jag redan har gjort detta en gång så vad ska jag vara rädd för? Grejen är den att denna gång handlar det inte om rädsla för operationen och det faktum att jag ska sövas. Denna gång handlar det om rädsla för psyket under rehabiliteringen. Den rädslan jag känner i min kropp nu är tio gånger värre än den jag kände innan förra operationen. 
 
Innan förra operationen alltså 26 januari 2015, så hade jag panikångest och dödsångest skulle man kunna säga så jag var ledsen då och då (mest på kvällarna) men under dagtid så tänkte jag inte så mycket på det. Jag kunde se glädjen i saker och jag kunde leva livet och längta till olika saker. Så fort operationen var klar var jag världens lyckligaste människa, jag var så glad att det äntligen var över och nu skulle jag starta om på riktigt, nu skulle mitt liv vända och jag skulle vara världens lyckligaste tjej. Vilket jag också var efter mina två inflammationer. Den dagen jag fick börja springa igen var jag väldigt lycklig. 
 
Innan denna operation är det som ett mörker som ligger över mig konstant. Jag har ingen dödsångest längre eftersom jag vet att jag klarar av att bli sövd. Nu är jag rädd för hur jag ska må efter operationen. Efter förra var jag mer taggad än någonsin på att kämpa mig tillbaka. Men denna gång känns allt så meningslös och 6 månader rehab tär fruktansvärt mycket på psyket och det är jag rädd för, jag vill inte uppleva det igen. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Man har så mycket press från skolan och samtidigt ska jag se ut som en bikinimodell samtidigt som jag inte får träna hur mycket jag vill eller ens hur jag vill pga knät. Förra gången hade jag så mycket problem med psyket att jag höll på sluta äta. Jag mådde så dåligt över att inte kunna träna och jag vill inte att det ska hända igen. 
Grejen är den att jag är inne i ett så pass mörker att jag inte ens kan se framemot att flytta ihop med den killen jag älskar mest i hela världen och som jag vill spendera resten av mitt liv med. Jag tvivlar inte men jag känner ingen glädje för att jag är så rädd för att jag ska måsta må så här i 1 år till. Jag vill bara vara den vanliga glada Sanna. När jag är så här rädd och uppstressad över operationen så drabbas min IBS väldigt mycket så det innebär i sin tur frånvaro från skolan som jag absolut inte har råd med. 
 
Ni får inte missuppfatta mig nu. Jag har jättemånga saker att vara tacksam över, jag har en fantastisk familj, en fantastisk pojkvän och underbara vänner men ibland så tar mörkret över ändå. Till er mina vänner som läser detta, jag är er evigt tacksam att ni stannar kvar hos mig även om jag inte visar så mycket kärlek just nu och jag är inte mindre tacksam för er bara för att jag mår så här. Jag är så tacksam för mitt liv men har så svårt att inse hur bra jag har det då jag är otroligt rädd. Jag är rädd och jag är less. Så förlåt. 
 
 

2016-01-14 | 20:40:16 | | 0 Kommentarer


Kommentarer från läsare.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback