Tänkte dela med mig av min "operationsberättelse".  Jag opererades i Umeå på sports medicine som är en privat klinik inom vården. Det är så tryggt att vara där och man är så trygg för man litar på deras kunskaper, men det bästa av allt är att det är "hemmamiljö", jag hatar i vanliga fall sjukhus och mår dåligt av att bara gå in där så sports medicine passar väldigt bra för mig eftersom det inte känns som ett sjukhus. 

Operationen ägde rum 20 januari 08.00, det var en väldigt nervös Sanna som väntade på att få kliva in. Skillnaden från förra gången var att denna gång höll dom tiden och jag opererades 08.15 ungefär, förra gången väntade jag 2 timmar innan det var dags. Denna gång slapp jag även fylla i ett formuär eftersom jag gjorde det förra gången. Det var väldigt tur att jag inte behövde vänta 2 timmar för denna gång var jag tvungen att vänta på läkaren sjlv, jag fick inte ta med mig mamma eller Joel dit in eftersom jag nu är myndig. Men i alla fall så låg jag där inne i ca 15 minuter innan narkosläkaren kom och gav mig alvedon och satte en kanyl i armen som de skulle spruta in sömnmedlet i. Därefter gick jag in till rummet där jag skulle opereras och jag var livrädd. Jag la mig ner och frågade läkaren om han hade sovit bra och var utvilad, jag frågade om jag fick vara vaken, jag frågade tusen frågor för att jag var så nervös. Jag kom ihåg att när narkosläkaren gav mig syrgasmasken så frågade jag honom om det var därifrån som sömnmedlet kom, då sa han nej och att de sprutade in det i armen i kanylen. Medan jag hade syrgasmasken på så kände jag att jag bara blev tröttare och tröttare hela tiden och så skrek jag "du lurade mig, du lurade mig" sedan sa dom "godnatt Sanna" och så svartnade det för ögonen. 

 

När jag sedan vaknade upp så kom jag inte ihåg de första 20 minuterna, men sedan när ajg började klarna till så fick jag en macka och en cola och efter jag hade varit och kissat fick jag åka hem. 

Vi åkte då till hotellet och Joel åkte för att köpa lunch sedan hade vi det vara mysigt på hotellet hela kvällen och dagen. Jag hade ingen smärta alls i benet och jag sov nästan hela natten. 

 

Nu är vi här, tre veckor senare och jag mår mycket bättre än vad jag trodde och än förra gången såklart. Jag har fått mitt första träningsprogram på gymmet nu och nästa vecka får jag förhoppningsvis börja cykla lite lätt och på fredag kastar jag kryckorna. Jag är så redo för denna rehabperiod nu, denna gång ska det fan i mig bli bra.